Stensöta

Stensötan hör till de små ormbunkar som har fått en plats både i svensk växtkunskap och i medicinsk tradition. Den söta jordstammen har satt spår i namnen och i äldre föreställningar om växtens egenskaper. Forskningen omfattar framför allt kemiska undersökningar och försök i laboratoriet. En nyare klinisk studie gäller ett blandpreparat och besvarar därför en annan fråga än vad stensöta ensam kan åstadkomma.

En ormbunke med jordstam och sporer

Det accepterade vetenskapliga namnet är Polypodium vulgare L. Arten hör till familjen stensöteväxter och ingår i Sveriges naturliga flora. Den har en krypande jordstam, det vill säga en stam som skiljer sig från de fina rötter som växer ut från den. De gröna bladen är djupt flikade en gång. På undersidan finns runda samlingar av sporgömmen. Stensöta bildar varken blommor eller frön. Kew: art och utbredning; Lindman: växtbeskrivning.

Bergsöta och äldre föreställningar om kroppen

I första bandet av Svensk botanik, här i 1815 års upplaga, står stensötan också under namnet Bergsöta. Beskrivningen förbinder den med bergspringor och steniga branter och jämför smaken med lakrits. Författaren återger landsbygdens förtroende för växten vid bröstsjukdomar och nämner även gikt och skörbjugg. Ord som ”blodrenande” hör till textens äldre medicinska språk; de beskriver en föreställning i källan och motsvarar inte en visad rening av blodet. Svensk botanik, plansch 37 med tillhörande text.

Samma sida ger en inblick i botanikens utveckling. Författaren medger osäkerhet om ormbunkarnas fortplantning och beskriver det som sprids från sporgömmena som frön. Hos Lindman, omkring ett sekel senare, får stensötan i stället illustrera ormbunkarnas växling mellan olika generationer. De båda texterna visar hur växtbeskrivning, medicinskt bruk och naturvetenskap har förändrats över tid. Lindmans stensöteartikel.

Vad oxidativ cellstress kan visa

En kemisk studie från 2011 identifierade elva växtämnen av typen fytoekdysteroider i jordstammen, varav tre beskrevs som nya. Undersökningen fastställde ämnenas strukturer. Den prövade ingen behandling hos människor. Simon med flera, 2011.

I en studie från 2021 utsattes odlade musfibroblaster och en mänsklig keratinocytlinje för väteperoxid eller UVA-ljus. Det är två sätt att skapa oxidativ cellstress. Reaktiva syreföreningar bildas även i normala cellprocesser och deltar i signalering, men en stor obalans kan skada bland annat cellmembran och arvsmassa. Forskarna mätte därför om cellerna behöll sin ämnesomsättning efter belastningen. Ett sådant överlevnadstest visar vad som händer i den valda cellmodellen. Det mäter inte om ett sår sluts eller om en människa återhämtar sig. Farràs med flera, 2021; Petersen med flera, 2000.

När bladextraktet gavs före väteperoxiden ökade överlevnaden något i muscellerna, men skillnaden var inte statistiskt säkerställd. I keratinocytlinjen sågs inget sådant skydd. När muscellerna först utsattes för väteperoxid och sedan fick extraktet ökade däremot deras uppmätta överlevnad. Ordningen mellan stress och extrakt ändrade därmed resultatet. Studien fann samtidigt högre nivåer av reaktiva syreföreningar i flera försöksvillkor, minskad cellöverlevnad vid höga koncentrationer i vissa celllinjer och fototoxicitet i ett av de prövade UVA-villkoren. Samma extrakt kunde därför se gynnsamt ut i en avgränsad försökskedja och sakna skydd eller verka skadligt i en annan.

Resultaten visar en laboratoriehypotes om cellstress, inte en fastställd läkningsmekanism eller säkerhet hos människor. Studien gällde ett metanolextrakt av bladen. Det är ett annat undersökningsmaterial än jordstammen i den europeiska monografin, och författarnas vidare resonemang om mat eller läkemedel stöds inte av själva cellförsöken.

Tradition och kliniska studier gäller olika frågor

EMA:s monografi från 2008 omfattar vissa läkemedelsberedningar av jordstammen inom traditionellt bruk vid hosta och förkylning samt tillfällig förstoppning. Bedömningen bygger på långvarig användning. I bedömningsrapporten saknades kliniska prövningar som styrkte effekt vid dessa besvär. Den regulatoriska kategorin traditionellt bruk ska därför inte läsas som en kliniskt bevisad effekt. EMA:s monografi; bedömningsrapport.

I en senare översyn, antagen 2024 och publicerad 2025, bedömde EMA att de nytillkomna vetenskapliga referenserna inte motiverade en ändring av monografin. Den genomgången föregick kombinationsstudien nedan. EMA:s översyn.

En randomiserad studie med 84 personer med tvångssyndrom publicerades elektroniskt 2025 och i tidskriftens årgång 2026. Deltagarna fick antingen ett preparat med både Cuscuta campestris och Polypodium vulgare eller placebo, utöver läkemedlet fluvoxamin som ingick i båda grupperna. Tvångssymtomen minskade mer i gruppen med blandpreparatet. Resultatet är lovande för just den undersökta kombinationen, men visar inte vilken växt som bidrog, vad stensöta ensam gör eller om resultatet gäller utan fluvoxamin. Det är en enskild studie med kort uppföljning, och abstractet redovisar inte biverkningsresultat. Studien prövade inte hosta eller förstoppning. Bakhshinejad med flera, 2025/2026, originalabstract.

Säkerhet och kunskapsluckor

EMA:s monografi anger överkänslighet som hinder för användning och beskriver en mild laxerande effekt som möjlig biverkning vid bruk mot hosta och förkylning. Läkemedelsbruk rekommenderas inte till barn under tolv år eller under graviditet och amning eftersom tillräckliga säkerhetsdata saknas. Monografin redovisar inga rapporterade läkemedelsinteraktioner; det är inte samma sak som att interaktionsrisken har uteslutits i studier. Vid andningssvårigheter, feber eller variga upphostningar behövs medicinsk bedömning. EMA, avsnitt 4.3–4.8.

Rådgör med läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du påbörjar en alternativ behandling, särskilt vid pågående sjukdom, läkemedelsbehandling, graviditet, amning eller annat tillstånd som kan påverka lämpligheten. Texten ersätter inte en individuell bedömning.